Även den snällaste och tryggaste av hundar måste tyvärr ibland förses med munkorg. Åtminstone på resande fot i en del länder. Jag har själv bara råkat ut för munkorgskravet en gång: när vi skulle åka linbana i Val Gardena, i italienska Dolomiterna. Jag hade ingen munkorg med mig, men de fanns till salu vid linbanestationen. Det var en mjuk sak som tack och lov gav hunden utrymme till att andas med öppen mun.

Lovismunkorg

Sedan dess har jag alltid med mig den munkorgen på resa, för även i andra sammanhang kan den komma till nytta. På tåg i Tyskland och i kollektivtrafiken i många tyska städer, till exempel, säger reglerna att hundar (åtminstone av större storlek) ska bära munkorg. Att de flesta sedan inte bryr sig om regeln är en annan sak – det är åtminstone bra att ha munkorgen med sig och vara beredd att eventuellt behöva använda den. Och just därför är det förstås bra att träna lite innan – göra munkorgen till en trevlig upplevelse. Med godis och trevlig attityd kommer man långt. Ofta tycker vi människor att munkorg är värre än vad hundarna själva tycker, så länge det inte är en variant som hämmar deras naturliga andning och beteende.